Hej,
För några veckor sedan åkte jag och Nina till Istanbul för att gå på bröllop. Jag hade presentkort på pocketshop så vi planerade att handla upp dom på Arlanda medans vi väntade på flyget. Inne i pocketshop hade dom ställt fram boken Blodsbröder på en väl synlig plats. Jag tog upp ett ex, slog upp en sida och började läsa. Jag fastnade direkt och köpte därför boken. Läste sedan non-stop på flyget samt 4 timmar på hotellrummet första dagen i Istanbul i stället för att gå ut o titta på moskén, jag kunde helt enkelt inte sluta.
Boken handlar om (och är skriven av) Tommy Deogan och hans uppväxt i Hallonbergen i Sundbyberg, en uppväxt präglad av våld droger och kriminalitet. Boken berörde mig väldigt mycket, bla för att jag kände igen både de miljöer och platser han beskriver, och i gymnasiet gick jag i parallellklas med hans bror Tony, som har en central roll i berättelsen.
Jag börjar givetvis fundera på hur det kan gå så snett och vad det är som driver de här killarna in i kriminalitet. Tommy skriver mycket om förebilder. Hans förebild var ju hans bror och han ville bli som honom, vad som dock inte framgår är vem Tony hade som förebild. Däremot är det ganska tydligt att efter att Tony suttit av sitt första fängelsestraff så kommer han ännu djupare in i kriminaliteten pga av de kontakter han skaffar sig i fängelset.
Egentligen är det kanske inget nytt det här med förebilder. Anders Carlgren (fryshuset) har ju alltid pratat om hur viktigt det är med förebilder för ungdomar som är på väg att hamna snett. Det är heller inget nytt att kriminella nätverk skapas i fängelser vilka i praktiken fungerar som kriminella tankesmedjor.
Fast det här med förebilder är intressant. Min känsla är (från mitt bunkerperspektiv i Sundbyberg) att gatuvåldet blir råare och brutalare för varje generation vilket skulle kuna bero just på ungdomarnas negativa förebilder. De små killarna ser upp till de stora och vill bli som dom och få respekt. För att imponera på dom äldre och för att bygga upp ett rykte gör dom ännu galnare saker, slåss ännu mer och sparkar ännu hårdare. Lägg därtill att det inte räcker med att bräcka det som de äldre faktiskt gjort utan man måste överträffa ryktet om vad de ädre gjort och ryktet är ofta mycket värre än det som faktiskt hände. Tommy skriver om det i sin bok, hur saker överdrivs när man pratar om tex ett slagsmål. Allt det här leder till en snöbollseffekt där våld och kriminalitet ökar för varje generation.
Jag vet att jag förenklar här och att det måste finnas minst 1000 faktorer till men jag är ändå övertygad om att det här är en faktor. Samma fenomen finns hos barnsoldater i Afrika som ofta är mycket mer våldsamma och grymma än de äldre soldaterna i samma grupp.
Jag sammanfattar några av problemen
- Negativa förebilder ökar kriminaliteten för varje generation (i ett område där snöbollen sats i rullning)
- Fängelser fungerar som kriminella tankesmedjor där kontakter knyts och erfarenheter utbyts.
Hur ska man då bryta de här mönstren? Ja jag kan nog inte komma på något som är praktiskt genomförbart. Kanske någon därute har några förslag.
2 kommentarer:
Bra boktips. Har hört Tommy Deogan bl.a. i P3s Verkligehten, och P3 Dokumentär. Jag gillar hans sätt att beskriva problemen i förorten.
Däremot tror jag att du har fel om en evigt negativ loop och att det hela tiden blir grymmare. Den loop du beskriver är alldeles för känslig för störningar i återmatningen för att den skall vara under längre perioder. Det steg som funkar sämst är nog förebildssteget, där jag tror att det är svårt att uprätthålla en roll som förebild utan att det också läcker ut en massa skit om dåliga saker man gjort. Nu menar jag inte dåliga saker som kriminella handlingar, utan svek mot polare och annat som obönhörligen följer med en längre tid med hög svansföring och stora risktaganden.
En annan faktor du inte ens har med är människans sociala egenskaper, att det finns någon slags inbyggd empatisk nivå som dämpar förstärkningen i din cirkel. Dessutom gör ungdomar ibland revolt mot rådande ideal. Det kommer att hända igen. Problemet är väl att cyklerna nog kan vara ganska långa, och att många kommer att lida innan vi ser en vändning, och att den vändningen nog inte gynnar alla stadsdelar i Sverige samtidigt. Man borde alltså göra något ändå, för att minimera skadan. Det har gjorts tidigare, t.ex. genom Fryshusets jobb att lösa upp åtminstone de värsta problemen i samband med Kungsankravallerna. Jag ser inte att några sådana initiativ drivs offensivt idag. Förmodligen skulle inte samma approach funka, utan man måste nog börja om med en analys av hur ungdomar fungerar idag. Subkulturer och grupperingar är inte lika lokala idag som för 20-30 år sedan, och därför inte lika lätta att bryta upp. Jag skulle också tro att en mer utbredd skepsis mot samhällsinsatser lägger stenar ivägen.
Givetvis har du rätt eftersom ingenting varar för evigt. Jag skulle dock kanske säga att modellen inte är komplett snarare än att säga att den är fel. Jag tänker att under vissa tidsperioder så kommer förebildsloopen att vara dominant över andra fenomen och under såna perioder kommer man att uppleva att våldet och kriminaliten blir värre och grymmare. Begränsningar kommer sedan in pga av sådant som du skriver om tex empatisk nivå eller revolt mot rådande ideal (vilket utgör sk limits to growth som min modell inte täcker). Exempelvis kan man tänka sig att det blir trendigt att vara drogfri typ straight edge och att fler o fler går in på den linjen.
Att förebilder tappar i status pga av såna saker du skriver om håller jag med om men det är något som sker på mikronivå så att säga. Dom kan lika gärna ersättas av nya grymmare förebilder som ytterligare ökar förstärkningen på makronivå.
Helt klart är att cyklerna är långa. Min egen uppfattning tex om Sundbyberg och Hallonbergen är att det var mycket mer droger typ 5-10 år (enligt rykte) före min tonårstid och att det sedan blev mycket värre igen efter min tonårstid.
Kul att få så bra respons på det jag skrivit! Nu vet jag att det är åtminstånde en person som följer min blog :-)
Skicka en kommentar